I promise. one day I'll be the one you want.



but I can't say when.

Vakna och försök ställ dig upp. Ditt mående är frustration, sorg, kraftig smärta, illamående, äcklad, svimfärdig, agritioner och besvikelser. Ställ dig upp och låt dig stå hela dagen tills du kommer hem. Håll allt ditt mående inom dig och sett ett leende på läpparna. Försök vid alla tillfällen skratta och le när du egentligen vet att inget utav det är ett sant besked. Gör det. Eller så provar du bara att sätta dig i min situation under en dag.

Klockan ringer. Du tittar vad den är, klockan är halv sju. Du sätter upp direkt för att slippa snoozningar och riskera en försovning. Du blir yr. Hela ditt huvud snurrar och ögonen blir helt svarta. Du känner dig tjugo kilo tyngre. Du vet att du har en hel dag full med falska leenden och tyngd framför dig men du hittar ett litet litet ljus som du tar dig upp på. Du ställer dig upp och skyndar dig snabbt ut i soffan för att sätta dig framför TVn för att piggna till. Du lyckas, åtminstonde lite.

Du sitter på bussen, ser en lång resa framför dig innan du är framme. Du löser detta med ett par hörlurar och musik. Det underlättar lite men det är fortfarade en tung smärta i bröstet. Varför?

Resan närmar sig mot sitt slut och tyngden i bröstet blir bara ännu tyngre. Så pass tungt att det blir jobbigt och andas. Du höjer musiken, - Det kanske tar över tankarna och smärtan i bröstet? Men gör det verkligen det?

Du kommer in i klassrummet. Det är inte så jobbigt, tills jag ser alla leenden. Varför ler inte jag så? Varför kan inte jag få känna lite äkta glädje? Frågorna tar inte slut. Heller inte mitt mående. Även om jag varje dag kämpar med att övervinna det och bara få dansa på rosor. Med det är inte så lätt som jag faktiskt vill att det ska vara. För nästan allt du ser eller hör påminner om det du vill glömma mest av allt. Dagen då allt förendrades. Dagen som du aldrig vill komma tillbaka till.

På vägen hem känner du lite hopp. En dag närmare till helg, en dag närmare till egen tid, och bättre mående. Du kommer hem, sätter dig i soffan. Tar det lite lugnt och går sedan upp. Dags för matlagning! Det är faktiskt en sak i mitt liv som jag kan leva med. Jag tycker till och med att det är lite roligt. Men det som jag tycker bäst om en vanlig dag är nog faktiskt den lilla kvällstiden framför TVn. Kolla på något man tycker om och bara få koppla bort lite tankar. Men sen är det läggdags. Nej! Inte redan, snart är tyngden i bröstet här igen. F*n, när jag äntligen fick slippa den lite.

Dagar då jag får vara hemma och bara vara jag. Är dyrbar tid för mig, det är tid som får mig att läka inombords, komma tillbaka till vardagen och bara vara den vanliga Alice. Sart är jag kanske där? Jag är nog åtminstonde på god väg. Men varför tar det så lång tid?

Mina dagar har blivit bättre, dom är inte alls lite jobbiga som i texten längre. Men det var inte alls länge sen jag kände såhär. Det är ett litet ärr i bröstet, som blir mindre. Men det kommer heller aldrig och försvinna. Jag jobbar varje dag för att må bättre efter det som har hänt. Men det är svårt. Svårare än jag trodde.

Don't forget your happy days - Jag ser alltid tillbaka till mina lyckliga stunder.. Och F**n va glad jag är över att jag har dom. Hur skulle jag annars kunnat ta mig så långt som jag gjort? Ni är guld värda, ni vet vilka ni är.

Love Alice

VARFÖR

Idag skriver jag med stolta ord och ett stort leende på läpparna. Idag känner jag mig stark och bara otroligt glad.  Idag känns det som om det är så mycket som att dagen har så mycket glädje att ge. Jag är ju trotts allt ledig från skolan idag, och vad är oddsen? ELSA OCH MADELEINE OCKSÅ!! Haaaaaaaaaaappppyyyyyy!

arton års arbete försvann på en vecka, vad ska jag ta mig till?